Det kom en liten pojke och ringde på dörren. ”Nu kommer dom!” skrek jag som väntat på att det skulle komma en liten häxa eller djävul. Utanför stod en pojke med en käck svart hatt på huvudet. ”Får vi hämta vår boll som vi råkade sparka in i er trädgård?” sa den snälla lilla pojken. ”Ska du inte säga 'Bus eller godis'?” sa jag. ”Nej”, sa han. ”Men säg det då!” sa jag argt, han hade ju i alla fall en svart hatt på sig. Då sa han det och sedan fick jag truga på honom godis. Nuförtiden får man göra allt själv, ingen fart på ungdomen.

Jag kröp ner hos maken i morsen.

"Våldtäkt! Våldtäkt!" skrek han.

"Du får väl vänta och se", fräste jag argt.

Jag hade faktiskt tänkt äta frukost först.

Jag har ont i ett knä också. Det har jag haft i ett år och det blir inte bättre. Det beror på jobbet där jag springer väldigt mycket fram och tillbaka och åt sidorna och vänder runt. Det sliter på knäna. Däremot fungerar det bra att gå rakt fram när jag är ute och promenerar.

När jag söker nytt jobb ska jag skriva det i mitt CV: Kan bara gå rakt fram, inte åt sidorna. Möjligtvis bakåt.

På morgonen kände jag mig ganska glad och jag tänkte att det är kanske ett misstag att starta en gnällig surblogg. Men sedan kom jag till jobbet och hörde chefen gnälla och då tänkte jag att jag kan ju blogga om andra människors gnäll också! Hon klagade på att hon behövde TRE grenkontakter när det egentligen kunde räckt med en eftersom transformatorerna är så stora. Men herregud! TRE grenkontakter! Vart bär det hän Tydligen heter det inte transformator. Power supply på engelska, men på svenska finns det inget bra ord. Strömförsörjare... då förstår ju ingen vad det är.

Men sedan fick vi nya arbetskläder med korta ärmar och jag fick tillfälle att gnälla lite själv igen. Jag är 53 år och vill ha långa ärmar. Efter den fantastiska sommaren 2014 när alla blev bruna utom jag med min hy som fortfarande är vit känner jag mig som den här anden som jag träffat varje dag på väg till jobbet. Det är t.o.m svårt att ta en bild på honom, det blir bara en lysande fläck.

Nu har jag förresten inte sett honom på ett tag. Han har nog blivit ihjälhackad av de andra änderna.

OK, så här är det. Jag är i klimakteriet. Jag är sur.

Jag har värmevallningar. Det är på ett sätt fascinerande. Några sekunder innan det kommer får jag en förvarning och det är väldigt svårt att beskriva hur det känns. Det bränns inte, det sticker inte, det svider inte, det är någon slags blandning av allt. Kanske känns det som om alla porer öppnar sig. Sedan känner jag ett tryck i huvudet och SEDAN kommer vallningen! Lite lätt till att börja med och sedan brinner kroppen och fukt släpps ut överallt, förutom i fötterna! Svetten rinner på ryggen. Det är inte som en varm sommardag, snarare en halvtimma i bastun. Jag vet inte ens om man kan kalla det svett. Det luktar inte svett, det är inte salt som svett. Jag brukar tänka på ett ångstrykjärn som pyser ut ånga. Det är bl.a därför jag vill ha den här bloggen. Ingen vill prata om klimakteriet, förutom min gamla arbetskamrat och hon bor för långt bort. Jag har en annan blogg, sorgligt försummad, men den är mycket gladare. Jag behöver ett ställe där jag kan gnälla! Jag vill skona min man från allt gnäll och jag hoppas att ingen annan hittar hit heller!

"Jag förstår inte varför du finner ett perverst nöje i att vara sur", säger min man. "Det är inget nöje, det är en fas!" fräser jag, för det hoppas jag verkligen. Att jag ska vara inne i ett rör och att det händer något annat och bättre på andra sidan. Jag hade kallat bloggen Gnällbloggen om det funnits prickar i cyberrymden. Det vill jag gnälla på till att börja med, avsaknaden av prickar på Internet. Och så vill jag gnälla på att man måste ha rubriker på sina blogginlägg. Jag tänker bara sätta dit siffror.